Många av dem lägger sedan upp en video av dem själva med precis samma smärtsamma undran: är jag ful? Svaren de får är inte alltid jättesnälla. Tvärtom så elaka att de borde klassificeras som tortyr.
I skolan liksom i värden är det hårda ämnen som prioriteras.
De mjuka inte lika viktiga. Matematik har högre status än samtalet om vårt liv. Vilket kan vara dumt, för de mjuka frågorna blir lätt hårda.
En femtedel av alla tjejer, skolkar från skolan de dagar de känner sig fula. Alltså inte för att de är fula, utan för att de känner sig det. Den hör förlusten av mänskligt kapital, som en utebliven människa i ett klasrumt faktiskt utgör, stannar inte i tonåren. Bland vuxna kvinnor, svarar en av sju att de inte går till en jobbinterjuv en dag de känner sig fula.
Mjuka frågor blir hårda frågor, blir inte bara utebliven kunskap och uteblivna anställningar, det blir även rakblad i armar, blir återhållet liv, självbestraffande liv.
I vissa länder är kvinnor förbjudna att gå i skolan och delta i arbetslivet, förbjudna av stränga religiösa lagar. Här är det inte så. Här förbjuder vi oss själva. Inte på grund av religion. Utanpå grund att upplevd fulhet.
Spegel, spegel på väggen där
Får jag vara med? Jag undrar, för jag vet faktiskt inte?
Det finns människor som söker asyl i det land där dom föddes. Inte bare en gång, söker asyl dagligen, söker uppehållstillstånd, arbetstillstånd söker livsrum och känslan av värde. Får jag gå ut genom dörren idag?
Ett vanligt svensk bostadsområde, prydliga soliga gator, synbart långt från varje konflikthärd men , om vi sätter oss bredvid den tvivlande människan är risken att vi gör en upptäckt: att även denna plats är ett flyktingläger, även denna plats en krigszon. Så många prydliga uppfarter helt i onödan, i alla fall om meningen med allt det här, är trygghet, är välfärd, Är ett samhälle att uppleva sig välkommen av.
Två flickor i varje högstadieklass har ätstörningar. En flicka i varje klass skär sin kropp med rakblad. Killarnas smärta hålls i det fördolda. Mellanstadiebarn visar symptom på att ha gått in i väggen och en chef jag känner, var en dag inte välkommen till sitt arbete, bland annat för att han enl sin chef ”visat för mycket svaghet.” Ja, han hade offentligt pratat om sin bullemi, visat för mycket svaghet.
Drömmen om ett samhälle där vi välkomnas i den väldiga brokighet vi kan utgöra, är en dröm som kräver ett visst mått av kamp.
Varje gång jag är naken med någon i samma rum eller går upp på en scen händer samma sak. Det händer omedvetet. Det händer automatiskt.
Jag drar in magen.
Jag är knappast ditbjuden för att ryktet gått om hur smal jag är för min ålder.
Det kan jag inte tänka mig.
Jag är inte fotomodell eller ens en föreläsare från hälsoindustrin.
Jag är inte ens tjej.
Jag håller in magen i alla fall.
Jag önskar att vi kunde trycka på omstart. Omstart för hela jäkla rasket. Börja om. göra mjukt. För många av oss har ärvt gliringarna. Ärvt dem ända in i vår egen mun. Gliringarna från vår uppväxt. Kamraternas fnysande, lärarnas underkännande. För många av oss bär ett minne av att varken vår utsida eller insida verkade hålla måttet.
Därför behöver vi oss. Inte bara vår förmåga till matematik. Utan även vår förmåga till att samtala om det liv som kan göra så förbannat mer ont än vad vi tror att vi får visa varandra.
ÖVen jag kan se mig i spegeln p väg till festen och tänka, nä, alltså, jag behöver nog stanna hemma å jobba,
Vi Behöver ömhet.
Jag behöver din blottade rädsla för att inte tro att jag är ensam om min egen.
Jag behöver en värld som inte ger sig, utan ständigt påminner oss att det inte alla så självklara
ja, du är välkommen
i vilket skick du än är, välkommen välkommen god morgon å gokväll.
